fin
jag höll andan.. men om det var världen som slutade pulsera eller om det var mina egna andetag det vet jag inte. men vid några tillfällen då trodde jag universum var med mig, då livet lekte. ja kanske det var en lek, jag vet inte längre. inom mig dog känslan då du tog orden med dig när du gick. du tog min själ som jag lindat runt dig så försiktigt. men du slet den i stycken. om jag endå fick stanna tiden, och få dessa stunder tillbaka med dig, låtit dem förfalla, tagit allt som var mitt.. vet inte om jag vågar öppna dessa portar som jag stängt. har försökt men kan inte
Bitvis faller alla pusselbitar på plats. Jag kan förstå varför livet vart som de vart. Varför min väg inte vart våran. Kan se att allt bara var en fantasi, ingen verklighet då livet jag höll i mina händer föll.. Jag öppnade min dörr ett rop på hjälp, stängde dörrarna för alla andra. Men nu när jag till slut tittar ut vill jag bara få ett slut, se ut fånga livet ta det dära avgörande steget. Då alla pusselbitar föll på plats medans livet jag höll i handen släppte och vandrade utan mig.
jag ska aldrig glömma oss.
för att försöka glömma någon man älskar,
är som att försöka minnas någon man aldrig träffat...
jag släppte in dig i mitt hjärta
o nu kan jag inte låta dig gå.
Det är något du inte vet, det är något jag måste tala om för dig.
Men det är något jag inte kan säga. Jag vill ta din hand och springa, springa långt bort från allt. Det är något du inte vet, det är något som ligger och trycker inom mig, som bara vill ut, ut, ut. Kan du inte hålla om mig och aldrig släppa taget? För det är något jag vill att du ska göra, men du vet inte om det än. Det är något du inte vet och det är att jag aldrig vill vara utan dig.
Kommentarer
Trackback
